Emmy blir idag sex veckor gammal och jag älskar som sagt livet som mamma. Men ni ska veta att det inte bara varit en tid då jag svävat på rosa moln. Så här kommer en kort sammanfattning av den första tidens oro och bekymmer.
Alla som fött barn vet att det där med amning inte är så lätt som det verkar. Jag kände mig på ett sätt lurad. Varför hade ingen berättat för mig hur jobbigt det kunde vara? Trots att jag faktiskt hört att det kan vara kämpigt så ville jag inte lyssna. Trodde att det skulle funka direkt för mig. Det gjorde det såklart inte. Emmy var inte så stor när hon föddes och vid återbesöket på BB hade hon gått ner nästan 400 g. Lillskruttan vägde bara 2700 g. Mina tårar sprutade och jag trodde att hon skulle svälta ihjäl. Hon var helt ointresserad av att äta och att ta bröstet. Ibland låg hon och snuttade lite. Vi fick börja koppmata henne med ersättning och efter några dagar började en tid med pumpning, flaska, amning, amningsnapp mm. Vi försökte med allt! Ganska ointresserad fortfarande. Det spelade ingen roll om det var bröstet eller flaskan - hon ville inte äta. Vi har varit på extravägningar, vi har kämpat, jag har gråtit floder och önskat att jag också skulle få såriga bröstvårtor. Hade jag fått det hade jag i alla fall vetat att hon sög. Jag ville inte gå utanför dörren. Ville inte behöva amma offentligt när det inte funkade. Till slut bokade vi en tid på Danderyds amningsklinik där vi fick bra hjälp. Efter det har det bara blivit bättre. Vi har slutat med amningsnapp, jag måste fortfarande hjälpa till med "hamburgergreppet" för att hon ska få tag men det funkar och hon äter.
Vid vägningen idag hade hon ökat 390 g på två veckor och vuxit två centimeter. Det är mycket bättre än det varit tidigare och jag blev så stolt. Nu funkar det som sagt hyfsat och det har definitivt varit värt allt kämpande och alla tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar