Det var en gång en liten flicka som hette Linda. Linda bodde i Bromma tillsammans med sin pojkvän Georg. En onsdag i augusti blev Linda och Georg hembjudna till Lindas faster och kusiner på middag. Det var en jättetrevlig kväll med god mat och massor med vin, ja i alla fall för Linda. Georg körde bil så han fick bara dricka lättöl. Klockan ett på natten bestämde sig Linda och Georg för att åka hem. Eftersom det tar lite tid när man är långt ute på landet på Ekerö så var klockan halv två när dom kom hem. Linda hittade inte sina nycklar i väskan. Georg blev lite småsur och fick också leta, både i Lindas väska och i bilen men nycklarna var spårlöst borta. Nu är det dags att tänka, tänkte Linda. Hon kom på att hon hade slängt soporna efter att hon låst dörren när dom åkte hemifrån. "det kan inte vara möjligt" sa hon till Georg. "Jag minns ju att jag lade ner nycklarna i väskan". Tänk om hon hade råkat slänga nycklarna rakt ner i soporna. Linda och Georg fick sätta sig i bilen igen och åka tillbaka ut till Ekerö, nu till Lindas föräldrar. Nu hade klockan hunnit bli två och Linda fick ringa tre gånger på sin pappas mobil innan han hörde den och vaknade. Puh, vilken räddare i nöden! Dom fick sina extranycklar och satte sig återigen i bilen för att åka hem till Bromma. Precis när dom lämnar Ekerö hittar Linda ett litet, litet, litet, hemligt fack inuti ett annat hemligt fack i sin väska. Gissa vad som ligger där. Lindas nycklar. Just då tyckte varken Linda eller Georg att det var särskilt roligt men dagen efter kunde dom skratta åt det.
Snipp snapp snut så var sagan slut.
2 kommentarer:
Jag har ju mobilen som väckarklocka men fattade inte att det var samtalssignalen, tyckte bara att snooseintervallen var jävligt kort tills jag fattade (klockan var ju trots allt sovtid) att det faktiskt ringde....
Pappa
jag tycker att detta va ganska kul. känns på något vis som att det är lite typiskt du... =)
Skicka en kommentar